Jahopp, nu ska vi snart åka till Arlanda.
Det känns som jag har gjort bland det jobbigaste nu och det var att säga hej då till alla. Jag har fortfarande mamma, pappa och lilla Alexandra kvar och det kommer att bli riktigt jobbigt. Många frågor om jag är nerös för att åka och det är jag inte, inte så mycket i alla fall,  jag har varit nervös för att se alla för sista gången på väldigt länge.
Jag tycker att den här resan kommer bli riktigt kul och framförallt kommer det bli en upplevelse som jag kommer ha med mig resten av mitt liv. Det är nu jag ska göra nått sånt här, jag befinner mig i det stadiet i livet.

Det finns flera anledningar till att jag åker och några är:
-Jag är trött på Linköping, jag behöver komma härifrån för att känna vad jag uppskattar. Jag tar vissa saker lite för mycket för givet och det är inget jag vill.
-Jag  vet också att den här resan kommer att göra att jag utvecklas, känna att jag kan klara mig på egen hand.
-Jag vill träffa nya människor.
-Jag kommer att utveckla min engelska.
-Det är en stor erfarenhet.

Jag kan fortsätta ännu mer men hur mycket positiva saker den än finns med det här så finns det en stor nackdel och det är att jag måste lämna alla min underbara vänner och min familj här hemma.
Jag kommer att sakna er nått fruktansvärt men jag hoppas att det kommer att bli värt det. Jag vet att ni alla stöttar mig i det jag gör och det älskar jag er för. Ni finns med mig hela tiden det ska ni veta och jag är ju egentligen inte så långt bort och med dagens teknik så kommer vi ju kunna prata i princip när vi vill.

Jag vet att jag kommer att må dåligt ibland men så länge jag mår mer bra än dåligt kommer jag att vara kvar därborta eller over där som vissa säger :). Jag ser det här som en utmaning men inte så mycket att jag kommer tvinga mig själv att stanna kvar om jag känner att jag mår förjävligt. jag kommer definitvt att ge det en chans och hoppas att det kommer att gå bra.

Ha det så bra här hemma i Sverige nu så ska jag skriva igen när jag får tag i nått Internet.
Kramar Ammie