Jag hade precis skrivit hur mycket som helst och sen försvann allt, men jag antar att jag får börja om.

Jag lever i en film känns det som.
Igår började dagen som vanligt froksot och möten, vilket fortsatte resten av dagen fram till halv 6 och då var det dags för rundturen i NYC. Jag har tagit en hel del bilder och jag kommer ladda upp några här sen. Jag tänkte börja med att berätta om rundturen. Vi gjorde några stopp där vi fick gå ur bussen och fixa lite, men under tiden vi satt i bussen berättade han om massor andra byggnader och var olika scener ur filmer har spelats det var helt otroligt.

Första stoppet gjorrde vi vid Rockefeller Center där vi åkte upp till toppen och fick se den finaste utsikten av NYC, det blev mycket bilder där.

Vi åkte sedan vidare till Times Square där vi fick ta kort samt shoppa lite. Jag köpte en tröja med texten NYPD såklart :D. Mycket bilder även här.

Sedan åkte vi vidare mot frihetsgudinnan, vi stannade på fastlandet så man såg henne men från det avståndet och i det mörkret blev det inga bra bilder.

Sist men inte minst åkte vi till Ground Zero där vi fick höra lite om 9/11 och titta runt lite. Guiden bad oss titta på en byggnad som var bredvid och den var väldigt hög men den skulle vi dubbla plus lite till så höga var WTC. Jag har innan vetat att dem var höga men det där var fan sjukt.

Sen åkte vi tillbaka till hotellet för att sova vilket var välbehövligt efter den här dagen med många intryck och så vidare.

Idag började också som vanligt men idag skulle vi åka vidare från hotellet till värdfamiljerna så det var lite mer nervöst idag. Jag skulle bli hämtad på flygplatsen Newark i New Jersey och på grund av dåligt väder fick vi åka tidigare. Vi satte oss i minibussar och jag somnade som vanligt. Väl på flygplatsen var jag sjukt nervör men när min familj väl kom gick det bra, vi kramades och började genast prata. Det konstiga kom när vi kom framtill huset och jag skulle gå en rundtur och dem visade mitt rum det närmaste året. Det blev verkligen påtagligt att jag skulle bo hos främlingar i ett år, förhoppningsivs är vi inte främlinga så länge men ändå.

Jag började med att höra av mig för att säga att jag var på plats sen började jag packa upp. Efter ett tag kom min consular som jag ska gå till ifall nått händer och gick igenom en massa saker. När hon gått fortsatte jag packa upp tills vi skulle åka och äta kinamat på någon ny resturant. maten var väldigt god och det kändes inte så jättekonstigt heller som tur var. När vi kom hem packade jag upp det sista fixade Internet och besämmde mig för att lägga mig.

Jag ligger nu i sängen och skulle sovit om jag inte råkat ta bort allt som jag hade skrivit men det är struntsamma nu. Jag ska sova när det här är färdigt och jag hoppas att när jag vaknar upp imorn känns det inte alltför konsigt.

jag får se när jag uppdaterar igen. Ha det så bra så länge.
Kramar

Min resa började med en bilresa upp till arlanda. Väl framme där fick jag ångest och ville åka hem men min kära far fick mig att inse att det fanns inte som alternativ. Jag mötte upp de andra brudarna, mycket trevliga får jag säga. Den första flygresan gick väldigt bra och den gick till Zurich där skulle vi byta flyg. Flyget från Zurich tog ca 9 timmar vilket var väldigt långdraget för att inte tala om landningen. Nästan alla brudar mådde illa två spydde till och med så den var allt annan än lugn.

Väl framme på flygplatsen i New York började en väldigt lång väntan. Köerna för att visa upp pass och jadda jadda var evighetslång, eller det kändes så när man varit upp i ett dygn. När vi väl kommit in i landet och hämtat väskorna så skulle vi hitta ut och jag måste säga att flygplatsen var inte liten, men det var inte så svårt. Efter att vi gått ett tag såg vi två personer som stod med skyltar med Au Pair in America så vi gick till dem och en av dem ledde oss till dem andra au pairerna som redan kommit. Vi fick vänta där ett tag på dem sista som skulle komma, när dem väl kommit gick vi ut och man kunde inte fatta att man såg de gula taxibilarna med skyltar som det stod NYC på, allt var otroligt. 

Bussresan till hotellet i Stamford tog ungefär 45 minuter och jag bara satt och tittade ut genom fönstret och jag kunde inte fatta att jag var i USA. När vi kom till hotellet fick vi gå ner till ett rum där vi fick en massa info om de kommande dagarna, allt var bara luddigt för jag var så trött.

När jag fick mitt rumsnummer fick jag också en lapp om att jag var tvungen att ringa min värdmamma omedlbart för det var nått fel på mitt internationella körkort. Vi kunde tyvärr itne lösa det direkt så vi bestämde att vi skulle göra det idag (torsdag) istället. Efter det samtalet ringde jag hem för att säga att jag mådde bra och att vi var framme på hotellet. Det kändes konstigt att prata med mamma och veta att hon var kvar hemma och jag var iväg själv. Det kommer nog ta ett tag innan jag vänjer mig vid att jag faktiskt är här i USA själv. Efter samtalen tog vi lite att äta och sen var det bara att gå till rummet för att sova.

Man fick bara ett rumsnummer, man visste inte vilka man sov med mer än att de skulle bo nära min värdfamilj. Jag kom in på rummet och de två andra au pairerna sov redan så jag försökte smyga lite och la med sedan för att sova, det räckte med att jag la huvudet på kudden så sov jag.

Idag (torsdag) har vi i princip bara suttit i möte, ätit och kollat in ett shopping centra vilket faktiskt var väldigt stort. Jag köpte mig ett par örhängen och svart bälte som jag inte hann köpa innan jag åkte samt en adapter så jag kan ladda min elektroniska prylar för det är ju faktiskt inte samma som i Sverige.

Orkar inte skriva mer nu, jag uppdatera igen imorn eller på lördag när jag kommit till min familj.
Ha det så  bra därhemma. Många kramar till er alla!

Jahopp, nu ska vi snart åka till Arlanda.
Det känns som jag har gjort bland det jobbigaste nu och det var att säga hej då till alla. Jag har fortfarande mamma, pappa och lilla Alexandra kvar och det kommer att bli riktigt jobbigt. Många frågor om jag är nerös för att åka och det är jag inte, inte så mycket i alla fall,  jag har varit nervös för att se alla för sista gången på väldigt länge.
Jag tycker att den här resan kommer bli riktigt kul och framförallt kommer det bli en upplevelse som jag kommer ha med mig resten av mitt liv. Det är nu jag ska göra nått sånt här, jag befinner mig i det stadiet i livet.

Det finns flera anledningar till att jag åker och några är:
-Jag är trött på Linköping, jag behöver komma härifrån för att känna vad jag uppskattar. Jag tar vissa saker lite för mycket för givet och det är inget jag vill.
-Jag  vet också att den här resan kommer att göra att jag utvecklas, känna att jag kan klara mig på egen hand.
-Jag vill träffa nya människor.
-Jag kommer att utveckla min engelska.
-Det är en stor erfarenhet.

Jag kan fortsätta ännu mer men hur mycket positiva saker den än finns med det här så finns det en stor nackdel och det är att jag måste lämna alla min underbara vänner och min familj här hemma.
Jag kommer att sakna er nått fruktansvärt men jag hoppas att det kommer att bli värt det. Jag vet att ni alla stöttar mig i det jag gör och det älskar jag er för. Ni finns med mig hela tiden det ska ni veta och jag är ju egentligen inte så långt bort och med dagens teknik så kommer vi ju kunna prata i princip när vi vill.

Jag vet att jag kommer att må dåligt ibland men så länge jag mår mer bra än dåligt kommer jag att vara kvar därborta eller over där som vissa säger :). Jag ser det här som en utmaning men inte så mycket att jag kommer tvinga mig själv att stanna kvar om jag känner att jag mår förjävligt. jag kommer definitvt att ge det en chans och hoppas att det kommer att gå bra.

Ha det så bra här hemma i Sverige nu så ska jag skriva igen när jag får tag i nått Internet.
Kramar Ammie